Pyramid song

Okej jag har inte bloggat på 1000 år haha. Ska jag va ärlig är det för att jag inte hunnit eller tänkt på det överhuvudtaget. Har gjort en hel del i sommar och nu har jag även börjat på högskolan... Men det har varit en bra sommar i guess, har mest umgåtts med min bästa vän och spenderat mkt tid på internet (haha), va på en mini-semester med min familj med vilket va nice :) Och högskolan, ja, det är ju ännu ett nytt steg i livet. 
 
Vet inte vad jag ska säga mer, men jag skriver säkert nån annan dag när jag kommer ihåg att min blogg existerar igen haha.
Take care, bye. 

Irresistible

Hej allihop.
 
Ja, jag vet att jag inte skrivit sen i februari och jag ber om ursäkt haha. Har bara haft så himla mycket att göra så att jag har glömt bort halva mitt liv. Plugget är tortyr just nu och jag sliter verkligen för att klara mig igenom de sista veckorna nu innan studenten. Min motivation är noll nu när jag varit sjuk och bråkat mycket med ett par "vänner". Ni vet säkert vad jag menar, det blir så ibland. 
 
Men trots det dåliga så har det varit lite bra saker med. En av mina bästa vänner kom hem från Japan förra veckan (har saknat honom så mycket), jag har skaffat lite nya vänner i skolan, rensat ut halva min garderob och skänkt kläderna till såna som behöver det mer än mig, fått min studentmössa och massa mer. Så livet är verkligen både upp och ner. 
 
Nu ska jag på kalas så hinner inte skriva mer haha, sån stress med att skriva klart XD 

Take care så hörs vi senare, bye!

Alla har glömt - (gammal låt, men who cares)

Ja, jag har återigen slarvat lite och inte hunnit skriva när jag tänkt, men här är jag. 
 
Just nu har jag faktiskt lite ångest över studenten, trots att det är den sak jag sa se fram emot mest av allt iår. Liksom jag känner att studenten kommer va underbar och att jag klarat av tre år på gymnasiet så snart, men jag är inte där än mentalt eller hur man ska säga det. Det är som en dimma framför balen och studenten på nåt sätt. En av orsakerna till det är skolan. Massa plugg, taskiga lärare, ja alla såna klassiska grejer. Jag brukar inte bli så stressad att jag inte klarar av att hantera det, men nu det senaste har jag haft ett o annat breakdown då jag bara typ velat ge upp allting haha. Har också haft svårt att hitta motivation vilket gör att allt blir mycket svårare. Personligen fungerar jag bättre när jag har en vilja till saker. När jag inte är motiverad fastnar jag lätt på YouTube eller Facebook eller på nån random artikel på Wikipedia som jag sitter och läser i timmar. Allt annat utom det nödvändiga är betydligt mer lockande kort sagt. Men just nu känner jag att jag har lagom med motivation till att ta mig igenom det som kommer nu nästa vecka iallafall, vilket är en lättnad haha.
 
Annars så har jag inte gjort så mycket. Har jobbat på Borås Baskets ligamatcher, spelat basket själv, pluggat, kört lite bil, hälsat på släkt, (äntligen) beställt min balklänning och hämta min studentklänning häromdagen faktiskt. Köpte den på rea så den va ej dyr. Känner att det är inte värt att lägga för mycket pengar på den för den kommer säkert få fläckar på flaket eller nåt. Men om nån av er har tips på vart man kan köpa fina skor, snälla berätta <333. Har lite problem med att hitta ett ställe där man verkligen får vad man köper. För sist jag köpte klackar via internet så var de helt kaos, så har tappat förtroendet lite p.g.a det. Brukar vanligtvis köpa mina skor i butik för att se att de är okej, men känner att det kommer inte gå nu till balen. 
 
När man ändå talar om balen så har jag insett en sak.
Jag kommer kanske om jag har otrolig-mega-enorm-super-tur få en baldejt när jag går på skolans bal-speed-dating, men om jag inte får en (vilket folk sagt åt mig att jag inte kommer) så har jag faktiskt övervägt att gå själv. Jag vet att det är lite förbjudna ord och att det ser väldigt forever alone ut, men varför ska min glädje och upplevelse av den kvällen sitta i en kille?? Visst, om jag hittar en kille att gå med kommer jag ju självklart va glad osv, men om jag inte får en så finns det ju inget som säger att jag måste deppa ihop och inte gå på balen alls. Askungen gick på bal, då kan jag gå också. Har nästan inga tjejkompisar som jag skulle kunna gå med och vågar inte fråga (vissa av) mina killkompisar för vill inte tvinga de eller nåt. De skulle säkert gå med mig, men jag vill inte förstöra deras balupplevelse av att gå på röda mattan för första gången. Sedan känner jag ju på mig att om jag går själv så kommer det säkert finnas de som kollar snett eller säger att jag är forever alone eller nån annan taskig kommentar. Det finns alltid såna folk. Men som det är nu så vill jag gå på balen för min skull, med eller utan kille, för att jag ska ha en kul kväll och för att jag ska få känna att jag verkligen har förtjänat det efter allt slit. 
 
Kanske låter som värsta typen/losern/personen nu, men jag känner så. Det är så mycket jag tänker på och känner just nu. Som att morfar aldrig ens fått träffa mig, att farfar och farmor inte kommer på min student, att jag saknar ett par av mina nära vänner, att jag har för mycket i skolan, att det finns personer som är eleka mot mig - liksom standardgrejer ni vet. Typical life. Men det är okej. Jag har aldrig nekat personer att känna saker, och det är bra att känna och "snacka" om det med sig själv eller nån annan. Jag lyssnar gärna när folk kommer till mig och berättar om saker, men det är sällan nån gör det för att jag inte är populär eller bra nog i deras ögon. Samtidigt som jag inte bryr mig om det så känner jag mig exkluderad, för jag vet aldrig nånting. Jag vet om så många kalas jag inte blivit bjuden till, så många saker jag inte får vara med i, allt möjligt. Kräver ingenting, men det betyder inte att det inte sårar när alla pratar om nåt man vet om att man ej fått vara med på. Däremot kan jag säga att jag vant mig mer nu och inte bryr mig inte om det på samma sätt längre. 
 
Känner nu att jag gått över min gräns för vad jag vill skriva på bloggen, så ska publicera detta nu och börja skriva på gymnasiearbetet. Kom bara ihåg att det är okej att känna saker och prata om det. Med vänner, familj, lärare, mig, vem som helst som du känner att du litar på. Håll inte jobbiga saker inombords, för det hjälper inte, tro mig. 
 
Take care people, bye. 
:)

2015

Nyårsafton idag då.

Jag kommer inte ha nåt typical löfte som "jag ska börja träna mer" eller "jag ska inte äta godis".

Mina 5 löften (tradition med 5 st) kommer snarare vara att:
Fortsätta jobba stenhårt i skolan för bra betyg och kunna ta studenten med känslan av att jag verkligen gjort mitt bästa.
Lita på mig själv och göra saker som får mig att må bra, också att börja se på mig själv bättre.
Fortsätta värdera och älska mina bästa vänner + att alltid finnas där för dem.
Sluta acceptera att folk säger taskiga saker om mig.
Umgås med min familj så ofta jag kan.

Och ja, jag vet att jag slutar året med den sämsta bloggen på planeten med 0 läsare, men heller inga roliga inlägg alls. Men jag har haft så mkt det senaste dock så har knappt hunnit med allt som det är haha.

Iallafall så önskar jag alla som nu kanske läser detta ett gott nytt år och låt 2015 inspirera dig :)

Take care, bye.

Flipperishhhhhh IDK

Because you treat others like you want to be treated yourself - like you're worth nothing
Do you know how I feel now?

Fancy

Plugga precis klart inför fysikprovet imon. Eller ja, jag plugga inte färdigt, men jag orkar inte mer nu så bestämde att det va lika bra att sluta. Förhoppningsvis så kan jag det imon när det gäller. Och, ja min blogg suger, jag vet. Men jag har varken tid eller lust att skriva åt noll människor. Ja, jag va dum där, sorry, men kan lika gärna skriva dagbok som det ser ut nu, haha.
 
Iallafall. Första dagen tillbaka efter lovet var okej, min stressnivå kunde ha varit lägre. Ooh, jag är med i mysterieveckan som skolans "Litterära förening" håller i. Det är en tävling där man vinner ett presentkort på 100 krtz i skolans cafeteria, haha. Kasnke itne så speciellt, men handlar rätt ofta i cafeterian så... Tävlingen handlar iallafall om att man ska lista ut genom ledtrådar vilken lärare som ligger bakom "brottet" som skett. 
 
Ja, vad ska jag säga mer... Återkommer senare om jag kommer på nåt.
 
Take care!

AM2013 - Artikel

http://www.sydsvenskan.se/asikter/jag-lovar-att-inte-beratta-mer-for-lararna-for-de-kan-inte-gora-mer-/

Känner igen mig i vissa saker faktiskt. Tjejen som skriver slår huvudet på spiken med så många saker.

Och om jag känt dig, skulle jag hjälpa… :(

Idé ifrån en dagbok ~ lånat + lite eget

Ibland så önskar jag att jag redan hade tagit studenten. Som nu, knappt halvvägs genom trean är jag redan trött på skolan och känner mig vilse på nåt sätt. Visst, jag har koll på läxorna osv och jag går på alla lektioner med inställningen att jag ska lära mig, #kliche i know. Men nuförtiden så känner jag inte som jag gjorde i ettan. Då var jag motiverad och glad över att jag kommit in på Bäckäng och allt det där och ville plugga och fick bra betyg osv. Nu känner jag att allt är för mycket. Nya läxor varje vecka, inlämningar man inte fattar, redovisningar, förhör, prov, test you name it. Och vad jag än gör så duger det inte. Jag har aldrig en lugn stund. Är alltid tvingad att göra nåt skolarbete. Vissa dagar är jag på humör för att få saker gjort och då går det bra, men när det är som idag då jag sovit dåligt och inte haft den bästa veckan så får jag inte mycket gjort. Jag tvingar mig själv att sätta mig och plugga, men det hjälper inte. Att tvinga sig själv stärker inte motivationen.
Att tänka på mina framtidsdrömmar hjälper inte heller för de ändrar inte alla lärarnas dumma läxor. Visst, läxor är viktiga för att man ska lära sig och så, för att de ska se vad man kan mm. Men vad man kan sitter inte i hur många skitsvåra ekvationer man klarar under tidspress eller hur långt och perfekt man kan skriva en laborationsrapport om typ sten. Det sitter i vad man kan när man blir tillfrågad. Kunskap ska finnas tillgänglig alltid. Alltså - man pluggar inför ett prov och så fort det är över måste man tömma hjärnan för att få plats med nytt. Då minns man ingenting nästan ju, och är det meningen tycker ni?? Då minns man inget och man hinner knappt lära sig det man behöver till nästa gång heller. När ska de inse att det inte hjäper att ha 100 läxor i veckan?? 
Vi är unga nu, vi är i våra "bästa år". Och de spenderar vi först 6-8 timmar, 5 dagar i veckan i skolan och sedan flera timmar på att göra färdigt sånt vi inte hunnit, försöka förstå det vi inte får hjälp med, plugga inför förhör osv. Vi pluggar på lördagar och söndagar, våra "lediga dagar". De är under dessa dagar vissa av oss i panik brukar sitta och skriva rapporter helt bedövade i fingrarna för att allt måste bli klart idag, men ingen idé kommer fram. De dagar vissa av oss pluggar inför prov och repeterar tills ögonen blöder. Jag är inte alltid en av de, men jag vet att folk som har det så, de mår inte bra. De är stressade till fördärv. Inte för att de inte planerat eller kommer ihåg vad de ska göra, utan för att det är för mycket läxor på en gång. För mycket press på att prestera, på att få bra betyg, på att va bäst, på att klara sig över huvudtaget.  
Det värsta med att lägga all denna tiden är när man inte får det betyg man förtjänar. Jag själv blir förbannad, knäckt, sårad... För "det kvittar hur lång tid du lagt ner när det du producerat ändå är såhär kasst". Det är som energiprincipen; den behandlar inte tid. Inte lärare heller. De säger aldrig "jag ser att du lagt ner mycket tid på detta" eller nåt. Det har hänt mig flera gånger att de som skrivit sämre än mig fått bättre betyg för att de är mer omtyckta eller fått bättre för att de åkt snålskjuts och inte gjort nåt själva utan låtit nån annan göra de åt dem. Saken som sårar mest är att man inte får nåt positivt ur det. Är alltid de negativa sakerna som står, det som är bra kvittar typ. Och ja, jag är rädd för mina betyg. Jag är rädd för att inte duga, för att inte klara mig mm. För skulle jag inte göra det skulle jag bli ett vrak. Ärligt talat. Lägger man mycket tid på skolan och inget blir bra ändå, hur utförlig och nyanserad man än är så ger man upp. Man pallar inte. Man ger upp. Och det blir liksom en klump i bröstet bara jag tänker på nån grej jag gjort och på hur resultatet kanske blir. Ovetande är det värsta. Man har ingen aning om vad som väntar en och det är jobbigt. De "smarta" som har lätt för skolan och sällan behöver kämpa ler sina stora leenden redan innan de fått tillbaka sina grejer, medan jag och andra sitter och biter sig i tungan och sätter naglarna i handflatorna pga nervositet. 
Allt detta pga läxor, press, tvång osv osv. Är man lat är det ens eget fel, men är man inte det och ändå sitter med knäna i kvicksand så... Ja, fattar ni vad jag menar även om jag inte kan förklara hoppas jag. Jag vet att ni är smarta. Alla är smarta på sitt eget sätt och alla kan om de läst på och lärt sig även om det inte står A eller 10/10 på förhöret. Du kan ändå. 
 
Förlåt att jag verkar så "arg", men jag är inte så studiemotiverad för tillfället. Och när jag hittade en sida i en dagbok som handla om detta så kunde jag knappt hålla mig från att säga nåt. För jag förstår inte hur folk tänker. Ett papper med en bokstav efter olika namn på kurser avgör din framtid istället för vad du verkligen kan. Seriously, hur tänker de?? 
 
Sorry anyway ifall det är några stavfel eller knas. Nu ska jag jobba med A-M 2013 och fortsätta plugga med.
Take care, bye. 

En kväll, fyra årstider - by Anonym

Soffans alla kuddar var slängda i en enda röra. Filtarna låg halvt nere på golvet och lampan blinkade ibland svagt till fönstret. Han höll om mig. Inte sådär fullt bekvämt kanske, dock fanns hans hand där mjukt vid min midja vilket kompenserade lite. Hans andetag hördes knappt, men jag kände några av de översta revbenen tryckas mot min kind. Spegeln i hallen visade bara våra fötter och diskmaskinen i köket mumlade lite missnöjt.

 

Det amerikanska programmet på TV var inte ens roligt trots att det stod "humor" i beskrivningen. Trots det fann vi inget att säga varandra ändå. Fast å andra sidan var det inget större fel på tystnaden. Den gav mig tid att tänka och bestämma vad jag tyckte. Inte för att jag tyckt något från början utan mer kommit hem till honom för att komma fram till en slutsats.

 

Men det var svårt då orden han en gång sagt, och förmodligen skulle komma att säga någon igen ekade i öronen. Negativa som positiva, även om de negativa skrek högst. Jag tänkte på de fraser jag en gång förlorat från mina läppar och på de som jag kanske aldrig skulle få höra alls. Vad gör de för skillnad ändå?

 

Hans hand rörde sig från där den länge varit och jag sneglade upp. En delvis trött min svarade mig och han försökte dölja lusten att höja ögonbrynen. Jag fnös och skakade lätt på huvudet innan jag lade mig ner igen på hans bröst ännu en gång. Ett svagt skratt hördes och jag fick motvilligt lyfta på huvudet igen. Han flinade åt mig och jag kunde inte undvika att retsamt rulla med ögonen åt honom. När jag sedan insåg hur korkat det måste ha sett ut log jag och tryckte mig närmre honom. Han lade sina armar om mig och lutade sitt huvud mot mitt. 

 

.~*~.

 

Det var en fredagskväll. Om han var alldeles nykter eller lite för full kunde jag inte avgöra när han började dansa som en idiot och falskt sjunga med till "Who's that chick". För ibland gjorde han det med flit för att få folk att le och lätta upp stämningen lite. Denna kväll var det inte annorlunda. Han började dansa bredvid mig och försökte få med mig i hans fåniga påhitt och tro tusan att hans charm lyckades. 

 

Men det av ju så. Hans flerfärgade ögon och sneda leende gav ett unik intryck tillsammans. Dessutom var han som en riktigt ängel. När tårarna föll fanns hans armar alltid där. När jag mådde dåligt drog han alltid ner mig på sitt knä och sen fick jag sitta där tills jag mådde bättre. Och ljuga gick ju inte för han märkte direkt om det hade gjort skillnad eller ej. Den trygga, men aningen stela armen om axlarna när man vinglade hem från efterfesten hade aldrig känts mer mysig. Mitt skratt hade aldrig heller klingat så perfekt ihop med någon annans. 

 

Varje gång vi sågs på håll vinkade han och log sitt bredaste leende, som en av de få som tyckte om mig. Möttes vi på mitten kramade han alltid om mig varmt och frågade hur det var. När man sa "bra" log han belåtet och såg nöjd ut med sig själv.

 

.~*~.

 

En tisdagskväll satt vi där på matchen. Tråkig och händelselös som den var satt vi istället vända mot varandra och pratade om allt mellan oss och oändligheten ute i rymden. Han höll min högra hand och smekte ovansidan av den med sin vänstra tumme. Hans dorky, men så otroligt söta skratt fick mig att smälta och hans omtanke riktigt värkte i mig så mycket kändes den. Underbar från topp till tå var han och aldrig hade vi bråkat - aldrig skulle vi göra det heller. Det fick mig att känna att detta kommer aldrig dö. Vad som än händer kommer vi alltid vara varandras.

 

När hans mjuka läppar nuddade mig igen, flammade mina kinder upp som en röd solnedgång och ett generat, men ändå smickrat leende spreds över mina läppar. Hans raka vita tänder syntes när han sedan, också aningen generad bet sig i underläppen. Några sekunders tystad följde, men sedan kom en skrattattack. En sådan som fyller hela magen och som man aldrig vill ska ta slut för att det bubblar så fantastiskt i själen. 

 

Kvar på himlen fanns bara några lila penseldrag kvar medan ett fåtal bleka stjärnor visade sig på den annalkande natthimlen. Våra skratt blandades om vartannat med prat och små kyssar. Allt jag tänkte på var att få somna jämte honom ännu en natt, så välsignad var jag. Den lyckliga känslan som fyllde mitt hjärta när jag tänkte på hans doft på mina lakan och hans ben vävda kring mina var på gränsen till töntig, och nästan en enda stor kliché. Men är inte det vad kärleken är egentligen? En dröm man lever, som inte känns verklig i inledningen, men som man sedan börjar spela med i mer och mer. En händelse man jämför och söker efter i alla romantiska komedier. 

 

När klockan var senare än planerat ställde han tillbaka tandborsten i stället och lutade sedan sig mot min rygg. Han strök sina händer över mina armar och försvann sen in i köket vidare till sovrummet. Jag log och kände värmen fylla min kropp igen. Lyckan och den där fåniga känslan som kärlek gav. Hela kvällen, hela natten och morgonen därpå.

 

.~*~.

 

Plötsligt hoppade ägaren till ett par blåa ögon upp framför mig och fick mig att rygga tillbaka en sekund. Ett retsamt leende med tillhörande skratt hördes från den vältränade killen framför mig. När jag såg vem det var suckade jag och tittade på honom med en blick som frågade "seriöst?". Fick bara en blinkning till svar, men det räckte. Kvällen innan hade sagt varenda ord han behövde ändå. Det ljusa håret som i vanliga fall brukade vara rufsigt, var stylat likt en typiskt frisyr man har efter man precis varit hos frisören. Han märkte att jag skrattade åt det vilket gjorde att han slängde med handen som en tjej ifrån en schampoo-reklam. Alltid fanns humorn där, aldrig för långt borta alls.

 

Vi pratar nästan aldrig i skolan, varför vet jag inte. Förmodligen för att fel sorts människor finns omkring. Folk som bara har fördomar och inte gillar att vi umgås. Kvällen innan hade vi knappt gjort annat än att chilla med varandra och delat flaska efter flaska med Loka. För kör man är det de andra nyktra man får lita på helt enkelt. En annan anledning till att vi delade allt vi i princip förtärde var för att han fått slösa sina pengar på taxi in till stan. En oönskad punktering och en minst 500 kronor fattigare plånbok hade han med sig när han kom till festen. 

 

Musiken passade oss inte alls, men vi dansade och hoppade i takt med de andra ändå. När de sedan blev för fulla och antingen började kaskadspy eller lipa way too much gick vi ut på en promenad. Vi pratade mest om hans intressen och ledsamma, plågsamma minnen, men det störde mig inte. Jag kände inget direkt behov av att berätta om mitt tragiska liv för honom ikväll ändå, det var bra så som det var. 

 

Framme vid bussen, 6 kilometer ifrån där vi startade tog vi farväl. Vi sa inte "ses imorgon" för det tog vi för givet. Omfamningen var till en början hård, men efter hand så slappnade han av och litade på mig. Kände tårar rinna innanför tröjan och hans näsa borrade sig in i min hals. Händerna greppade ett krampaktigt tag om min vinterjacka och hela hans kropp skakade av gråten. Tårarna frös fast på hans haka och vi båda blev kallare i vinterblåsten. Jag smekte sakta hans nacke i ett försök att trösta honom, för skulle jag vara ärlig visste jag knappt vad jag skulle göra för att kunna hjälpa det som gjorde så ont inom honom. Fram tills bussen kom 10 minuter senare drog jag fingrarna genom det blonda håret och pussade honom lätt på pannan. Vågade bara det en gång. För en kväll med en gråtande pojke, är en kväll man inte förutser. Vad man kommer få se en kväll kan man inte veta.

---

"You think you can trust people. Truth is you can't."

You found me dressed in black, hiding way up at the back

Hej.
 
Första skol"veckan" är klar och nu är det måndag igen. Vet inte vad jag ska tycka, har inte direkt några förväntningar på trean mer än att jag inte ska underskatta det. Liksom redan nu efter bara 3 dagar i skolan har jag fått läxor och ny mattekurs osv osv. Så det är lite att bita i. Hoppas bara att jag kan skaffa nya vänner i de nya kurserna, behålla mina "gamla" och kunna hinna med både skola och basket när säsongen kickar igång. För jag vet inte vad jag ska göra utan basket, det är ju en såpass stor del av mitt liv och ger mig så mycket. 
 
Annars så har jag börjat planera en upcoming film med lite folk och börjat läsa fler böcker och jobba mer med min egen musik. Varför jag har motivationen att göra allt roligt och tidskrävande nu när sommaren är slut är skrattretande, haha. Kommer ha så mycket att göra om jag ska hinna med allt. Nä, men filmen gjorde jag audition för i juni så den har jag vetat om ett tag så. Tro inte nu att det är en mastodontfilm som The Hobbit eller så, det är en kortfilm som kommer bekostas privat och ha mindre skådisar så som jag själv som inte direkt har en karriär. Det var lite det (förutom ett grymt manus) som fick mig att vilja vara med, för om man får en sånhär chans som nu, att utan större erfarenhet kunna få en roll och få lära sig mer om film osv så vill man ha den. Man vill ha den sooo baaad, haha. Längtar riktigt mycket tills filmningen ska börja :D :D :D :D :D :D :D
 
No, nu måste jag sluta, har lektion om en stund. Take care, bye. 
 
 
 

Chandelier

Summer-inspo
 

Lucky Ones - Lana Del Rey

De 3 senaste filmerna jag sett av ett par olika anledningar, haha. Alla går att söka "fakta" om på IMDb för jag tänker inte spoila för mycket haha :)
 
 
- I Am Sam -
Denna filmen både krossar och bygger upp mitt hjärta igen på en och samma gång. Ska jag va ärlig så är jag riktigt nära tårar varje gång jag ser denna. Den har många fina detaljer, både såna som verkligen märks och såna som är mer subtila och agerar i bakgrunden. Alla små komponenter skapar iallafall en unik och speciell situation med likväl skratt som tårar. Enligt mig är detta en helt underbar film som speglar en annan människas perspektiv på kärlek, ansvar och vad som verkligen är värt att kämpa för.
 
 
 
- The Normal Heart - 
Anledningen till att jag kollade på denna filmen var för att jag fick höra att Jonathan Groff, Matt Bomer och Julia Roberts var med i den. Alltså två snygga killar och en av mina idoler, haha. "Varför inte?" tänkte jag då. Även Jim Parsons är med på ett hörn för den som gillar honom btw. Denna filmen handlar också om kärlek även om den är lite annorlunda. Jag störde mig inte direkt på det faktumet att kärleken är lite annorlunda, har inga problem med det liksom. Den har även med en grej som riktigt krossar ens själ i verkliga livet - frågan om man fortfarande kommer vara älskad även när saker gått fel. Det var nog lite det som fick mig att fastna för filmen, omtanken och valet. Skulle han säga ja eller nej liksom?!? Den är bra iallafall och jag tycker den är värd en chans.
 
 
 
- The Fault in Our Stars - 
Okej, jag är så kär i Ansel / Augustus, han är bara för charmig och underbar asså. Även Shailene är så bra i denna filmen. Hon spelar en så skör och verklig person på ett sånt fantastiskt sätt. Denna filmen gav mig gåshud och fick mig att börja gråta, och då är den bra. Och helt random så tycker jag Nat Wolff's karaktär är väldigt rolig och han spelar en så typisk bästa vän i denna typ av situation. Då jag vet hur det är att känna nån med cancer så kunde jag känna igen delar i filmen på ett annat sätt, och det som av bra va att de var inte bara där för att det stod så i John Greene's bok, utan för att de verkligen finns på riktigt också. Deras relation känns sådär "för bra för att va sann" och den är humoristisk och lätt. Den påminde mig om mig själv lite just där faktiskt. Hur det känns att träffa en kille som ser bra ut, är charmig osv - och man själv inte känner sig så mycket för världen utan hellre gömmer sig bakom en buske haha. Tycker detta är en underbar film iallafall, älskar den på alla sätt. 
 
 
 
 

Braincrash

Det känns lite som att jag gett upp den här bloggen, så får ta mig i kragen en aning tror jag och försöka fixa till det. Det har bara varit så mycket nu det senaste och jag har inte klarat av allt samtidigt... Nya erfarenheter, förluster, vinster, tårar, priser - lite mycket på en gång helt enkelt. Så som det känts nu det senaste så läser ingen längre typ eller bryr sig så har jag inte känt nån panik med att skriva inlägg osv...

Börjar komma över lite nu att farfar är borta iallafall. Det låter säkert fel eller dumt, men jag har insett att efter allt som varit så är det kanske det bästa, även om det blev det värsta valet. För han va så, så, så stark, trots att det inte räckte till. Rip Farfar, love you<3
 
Annat som hänt i mitt liv då... Ja. jag har övningskört massor denna sommaren. Min lärare är underbar och riktigt bra på att förklara, så det går faktiskt riktigt bra om jag får lov att säga det. Ibland blir jag mer förvånad än han (min lärare) då vi kör runt och testar saker. Han försöker göra det krångligt för mig med flit, hahaha. Men han är en sjukt skön kille, så det gör ingenting. 
 
Och som årstider går så har jag både växt närmre och längre ifrån folk. Mina bästa vänner är jag fortfarande väldigt nära ofc, men sen har det också kommit in nya människor i mitt liv och gamla har jag, trots att det låter illa att säga, slängt ut. Man ska inte ha folk omkring en som gör en ledsen, det har jag alltid fått höra men inte riktigt agerat fullt ut efter. Men nu har jag väl vuxit upp nog och vågar säga ifrån I guess även om det ännu är fett svårt. 
Jag har återförenats med en killkompis t.ex som brukade va ett svin, men som ändrat sig och blivit helt okej. Det bevisar att folk kan ändra sig också och inse vad de gjort fel, för alla gör vi fel. 
 
Jag har också tänkt på skolan under sommaren, speciellt på hur mycket jag INTE saknar den, haha. Vill verkligen inte tillbaka just nu för jag behöver minst en månad till. Jobbet har varit gräsligt. Ett tips till all er därute, välj inte cityvärd som sommarjobb om du inte verkligen vill, för det är inte 100% det jobbet som de säger att det är i beskrivningen.
Det gjorde mig sjukt besviken att arbetsbeskrivningen lät så positiv och kul, men jobbet var skit, ärligt sagt. Jag har aldrig haft mer ont i kroppen nånsin för att jag fått plocka så mycket skräp. Det hände så många olika saker med som ingen brydde sig om heller, så det kändes ansvarslöst och som att allt blev taget för givet ibland. Men det finns värre saker jag erkänner det, detta blev dock inte full pott... Som tur va så va de andra jag jobbade med härliga människor och kunde lätta upp vardagen lite. Jag vill inte få det att låta illa, men känner att det är bäst att vara ärlig för att kommunen inte va det fullt ut. Kommunen har många bra och roliga jobb som man lär sig sjukt mycket av, men detta va inte ett va dem... Tyvärr :(
 
Ja, nu kommer jag inte på nåt mer att säga. Har i proncip bara skrivit av mig...
Så, take care, bless you. 
 
Bye.
 
 
 
 
 

In memory

.~*~.
Det är inte ofta som jag bli så ledsen att jag måste släppa ut det genom skrik, tårar eller så, ni fattar säkert. Brukar hålla såna känslor inne och försöka leva som vanligt, för folk bryr sig inte om vissa saker iallafall. Och jag kan medge att det var ett tag sen jag skrev här på bloggen, men jag har tänkt och gjort så mycket så jag inte klarat av att hinna med. Jag har snart min uppkörning, jag håller på att jobba för fullt, försöker hinna hälsa på alla släktingar innan sommaren tar slut osv. Det tar sin tid, precis som det tar tid att sitta här och skriva "till" er och tänka ut vad jag ska säga. För ibland får jag så svårt att finna ord till känslor. Orden brister i sin förmåga att kunna förklara något alls faktiskt. 
 
I vilket fall som helst så ville jag bara skriva av mig idag då en annan stor sak hänt i mitt liv. Och nej, det är ingen stor sak på det sättet att den positivt ändrat mitt liv eller gör mig vidare lycklig. Tvärtom. Egentligen hände det för 13 dagar sedan, men jag har inte berättat för någon förrän nu då jag sitter i skrivande stund. Har inte ens "vågat" berätta det för mina närmsta vänner i rädsla av att de ska tycka jag är jobbig, dum eller något sånt. Och ja, det kanske låter dumt när jag säger så, men jag känner mig såpass sårbar just nu att minsta lilla kan knäcka mig om det vill sig till. Vill inte förlora de vänner som gjort skillnad i mitt liv och som jag älskar, vilket är lite likt det som hemsöker mitt sinne nu med jämna mellanrum...
 
För 13 dagar sedan, den 4 juli 2014 var jag på Liseberg. Det var en ljummen, relativt solig dag med ett fåtal fluffiga och vita moln på himlen. Pappa lät mig (övnings)köra från huset till Burger King som så klassiskt och strategiskt ligger precis bredvid motorvägen. Där jag flera gånger ätit med 97-tjejerna även åkt förbi med bussen då J och jag skulle till Gbg och där jag avskyr att parkera (haha). Om man räknade bort det faktum att min familj faktiskt åkte med till Liseberg så verkade inget konstigt alls. Inte den minsta sak avvek från vad den brukade vara. 
 
Väl framme där, med parkeringen betald och åkpass runt handleden tävlade jag och brorsan om vem som kunde springa snabbast till Hanghai. Trots att jag inte är ett större fan av den hade jag lovat honom att åka och jag håller mina löften. Så efter ett par minuters sprint och ett o annat skratt kom vi fram, och jag kan erkänna att jag förlorade. Har man dåliga knän har man åtmistonde en ursäkt, eller hur?? Kön va kort så fem minuter senare vinglade jag lagom yr därifrån och bestämde att: Nu ska vi åka Spinnrock. Längre än så kom vi tyvärr inte då jag fick ett akut blodtrycksfall och hann sätta mig precis innan jag svimmade. Efter tre flaskor vatten och konstgjort höjt blodtryck kände jag mig fortfarande inte helt 100, men hängde med de andra till Kållerado ändå. 
 
Dagen flöt på och jag hade lite yrsel kvar trots vila och ytterligare vatten, men har man lovat att åka saker så har man. Dock gick det bra och det va efter Flumeride tror jag som det började kännas fel. Jag mådde likadant, men mina föräldrars kroppspråk var annorlunda. De var spända och inte lika lätta att prata med. Då jag bott ihop med dessa männsikor i 18 år ser jag att de döljer nåt, så jag frågar vad som står på. Vad som sas exakt behöver inte ni veta, men det ökade min puls ett par slag och fick magen att dra sig lite. 
 
Resultatet däremot blev att dagen på Liseberg blev inställd, och istället påbörjade vi den långa resan till Ulricehamn där några av mina släktingar bor. Telefonsamtal och sms flög fram och tillbaka tills jag knappt visste vilken telefon som lät. Ett av de smsen kommer dock alltid finnas kvar på min näthinna...
 
Efter flera mils resa är vi äntligen framme... Vant passerar jag och de andra dörrarna och drar fram genom korridoren typ i 45 knop. Dörren dit vi ska slängs upp och in rusar vi allihop. Utan överdrift kan jag säga att mitt hjärta slog lika hårt som en basketboll som studsar mot golvet i Kortedala. Och har ni aldrig varit där så kan jag säga att hela hallen är ett enda stort ojämnt och stenhårt trägolv. Nog om det. Alltid när jag skriver med detaljer blir det fel ändå - så vi fortsätter.
 
Vad som händer sen kan jag dock inte berätta både på grund av respekt och rädsla. Men jag kan säga att jag va arg, ledsen och kände mig värdelös på en och samma gång. För den kvällen den 4 juli 2014 såg jag min farfar dö. Det var inte läskigt, plågsamt, äckligt eller något sånt. Det man ser på film är överdramatiskt och tillgjort så att det knappt finns. Han bara sov bort det sista andetaget, lugnt och stilla. Nu undrar ni säkert varför jag berättar detta, men jag gör det för att jag är ledsen. Jag mår dåligt. Jag känner fortfarande kylan som trängde in i min kropp den dagen. Jag känner mig ensam. Jag behöver få det ut mig. Har ju trots allt hållit det hemligt i cirka två veckor för alla jag känner näst intill. Samtidigt är det lite slöseri med kraft att jag berättar, för som jag sa innan så bryr sig inte folk om vissa saker. Och det är sällan folk vänder sig mot mig och frågar om något är fel i sådana här lägen. Och jag förstår varför, för jag står knappt ut med mig ibland för att jag är ledsen. Men även med den känslan kan jag inte gråta. Trots att mina ögon skriker efter de där tårarna. Ironiskt nog så gråter jag nu, det kan man itne tro va??
 
Hur många människor det än finns omkring mig så fattas något, eller ja rättare sagt någon. En plats i mitt hjärta som ingen kan fylla någonsin igen. Ett hål som är runt 1.90 långt, ganska normalbrett och som har skostorlek 47. Precis lika mycket som jag kan gråta över farfar så kan jag på något sätt också skratta. När jag tänker på honom så kommer alla fantastiska minnen tillbaka. Alla mina kalas då han kom med blommor, alla gånger han och farmor kom hem på sommrarna och alla skämt - roliga som komplicerade. Är bara några exempel på minnen, men jag tror ni förstår. 
 
Det är aldrig lätt att förlora någon, och man kommer aldrig över det. Vare sig man säger att man gjort det eller ej, så kommer den personen alltid finnas kvar på något sätt i ens själ. Ingen är likadan som någon annan. Och det är därför hålet också är så j**la svårt att fylla igen efter att man grävt fram det. Man blir så förbannad på sig själv också för att man inte vet om man glömt säga något - samtidigt som det känns som att man inte sagt ett ord rätt. Tankarna raserar all ordning man har i huvudet och börjar slita i minnen, känslor, associationer med mera. Man söker förtvivlat efter om man gjort, varit och sagt nog. Och jag ångrar att jag aldrig sa en sak... 
 
I vilket fall som heslt så kommer jag alltid minnas och älska honom. Den långe, kloke, välklädda, humorisktiska och godhjärtade man som förevigt kommer va en av de viktigaste i mitt liv. En man som varit med och skapat den jag är idag. Den man som jag förevigt kommer kalla min farfar. 
 
R.i.p - Jag älskar dig.
Föralltid din / Julia
 
------------------------------------------------------------------------------
Kanske finns något skrivfel, men ärligt talat så bryr jag mig inte. 
 
Ta hand om de ni älskar och ta vara på varje minut som ges. God bless you all. Hörs.
RSS 2.0